HEMSKT
Kom hem för någon timme sedan. Skulle egentligen vara med Elsa efter skolan idag för vi MÅSTE verkligen fixa med vårt manus till Roemo & Julia-pjäsen! Iaf, men det blev ändrade planer: direkt efter skolan (ca halv 4) kom pappa förbi skolan och hämtade upp mig. Sedan hämtade vi också brorsan och mamma. Vi skulle nämlige åka till farfar. När pappa ringde trodde jag att han skulle komma med några hemska nyheter om farfar, men han sa bara att vi skulle åka och hälsa på honom.
Det var... hemskt. Rent sagt. Har sagt det tidigare: jag brukar inte skriva om såna här privata saker, men jag måste skriva av mig, så uttrycka mig ordenligt.
Farfar har blivit sämre. Han var iaf piggare än igår, då han knappt kunde se eller prata eller som pappa sa: "Det var som om han låg i koma". Han orkar ju ingenting längre. Han ligger i sängen hela dagarna, äter och dricker lite, tittar på sina miljoner afrikanska masker han har på väggarna, men det händer inte så mycket mer.
Pappa hade sagt att han mådde ganska dåligt. Men... det var som att möta en helt annan människa. Hans röst var annorlunda, det lät som en annan person. Många gånger då han försökte prata gick det inte, utan fick fram några mumlande ljud. Hans händer skakade och som vanligt orkade han knappt titta.
Och det som är mest hemskt är att.. det är inte farfar! Eller, tekniskt sätt jo, men det känns verkligen inte som det! När jag tänker på farfar tänker jag på en aktiv, positiv gubbe med glatt humör. Skämtar och skrattar och ler. Han som rest nästan överallt. Tänker på alla minnen tillsammans med honom..
Nu ser jag bara en cancersjuk gubbe som nästan får applåder om han skulle kunna stå på sina egna ben. En gubbe som inte orkar någonting, som tar massa smärtstillande, som behöver hjälp titt som tätt. Visst, hans gamla jag finns där, men djupt begraven. Därför, och det känns så jävla fel, är det lite obehagligt att vara med honom, samtidigt som det är alldeles underbart.
Jävla fucking kuk fitta helvetes-cancer.
Förlåt för att inlägget blev såhär, men det känns lite jobbigt just nu och jag hoppas att jag ibland inte blir så blogg-sugen då.
Hoppas ni haft en bra dag iaf ♥
Det var... hemskt. Rent sagt. Har sagt det tidigare: jag brukar inte skriva om såna här privata saker, men jag måste skriva av mig, så uttrycka mig ordenligt.
Farfar har blivit sämre. Han var iaf piggare än igår, då han knappt kunde se eller prata eller som pappa sa: "Det var som om han låg i koma". Han orkar ju ingenting längre. Han ligger i sängen hela dagarna, äter och dricker lite, tittar på sina miljoner afrikanska masker han har på väggarna, men det händer inte så mycket mer.
Pappa hade sagt att han mådde ganska dåligt. Men... det var som att möta en helt annan människa. Hans röst var annorlunda, det lät som en annan person. Många gånger då han försökte prata gick det inte, utan fick fram några mumlande ljud. Hans händer skakade och som vanligt orkade han knappt titta.
Och det som är mest hemskt är att.. det är inte farfar! Eller, tekniskt sätt jo, men det känns verkligen inte som det! När jag tänker på farfar tänker jag på en aktiv, positiv gubbe med glatt humör. Skämtar och skrattar och ler. Han som rest nästan överallt. Tänker på alla minnen tillsammans med honom..
Nu ser jag bara en cancersjuk gubbe som nästan får applåder om han skulle kunna stå på sina egna ben. En gubbe som inte orkar någonting, som tar massa smärtstillande, som behöver hjälp titt som tätt. Visst, hans gamla jag finns där, men djupt begraven. Därför, och det känns så jävla fel, är det lite obehagligt att vara med honom, samtidigt som det är alldeles underbart.
Jävla fucking kuk fitta helvetes-cancer.
Förlåt för att inlägget blev såhär, men det känns lite jobbigt just nu och jag hoppas att jag ibland inte blir så blogg-sugen då.
Hoppas ni haft en bra dag iaf ♥
Kommentarer
Postat av: Becky
hoppas allt blir bättre =)
Trackback
